Har börjat fundera på om det är jag eller om det är maken. Jag känner att jag riskerar falla stenhårt snart och då vet jag inte vem som ska ta hand om barnen. Alltså kan ta en vanlig dag då jag även jobbar min natt. Jag kliver upp med mini och sen gör jag alla sysslor som ska göras, fixar mat och läkarbesök mm. Maken kommer hem och om det då råkar stå lite disk på bänken kan det låta såhär, jaha och du har ju gjort mycke. Jag försöker verkligen men det duger inte. Sen får jag höra hur trött han är och visst jag kan försåt att han är trött, men jag då? Jag kan ha haft en av dom vanliga vaknätterna med mini vilket betyder att jag kanske fått 3 timmars sömn om jag har tur. Han svarar då oj , ja jag förstår att du är trött, är det ok om jag går å vilar frågar han i samma mening. Men jag då? vem ska göra resten av det som ska göras? Tex kan det vara påfyllning av dosetter mm. Ett annat exempel på detta är : den 26 juni klev jag upp vid 7 på morron med mini, sen donade jag och fixade med alla djuren och med mini . Var till tandis med mini och tog en snabbis förbi mina föräldrar och kastade i mig kaffe och sen hem. Jaha då passade vår ena jourkatt på att sätta igång förlossningen. Jag var tvungen att sitta med plus HELA natten, jag hann såldes inte ett dugg. Idag när maken kom hem från jobbet suckade han å pustade. Visst det behövs dammsugas och diskmaskinen fixas. Jag hade bara hunnit med att göra frukost, ge mediciner,fixat lunch och varit till vetrinären med katten som fått ungar då ena ungen hade missbildning och hon mådde inte så bra heller.Han säger att jag sen jag slutade med mina antideppisar blivit bitter ,tvär och grinig. Jag frågade då när han märkte detta, tja det var för 2-3 årsen. Ööö hallå jag slutade med dom i november förra året. Sen är det så han han får låta grinig och jag SKA bara veta att det inte är så , men om jag låter så ÄR jag grinig enligt honom och jag är alltid så.Jag bad honom om att han skulle sova på soffan och finnas till hjälpe under natten om jag behövde då katten fick bäbisar, men nejdå han måste ju sova för han ska jobba. Alltså jag gråter inombords och innan jag somnar varje dag nu sen 5 månader bakåt. ÄR jag så jävla dum och elak? Eller vad är det frågan om. Jag har nästan totalt brutit med omvärlden bortsett från datorn, varför undrar ni kanske . *Jo för jag orkar inte umgås öga mot öga. Som midsommarafton när vi var på stort galej, jag jobbade hela helgen  (natt som vanligt) fick kliva upp åtta sen ingen vila alls förens jag kom hem på lördags morgon, sen fick jag sova 5 timmar, sammanlagt från midsommaraftons morgon till måndag kväll sov jag 13 timmar. Långt och virrigt men ända chansen att tömma ut allt är att skriva och jag gör det oftast när jag är på jobbet för då har jag tid sjukt nog. Nån som har nåt tips och ge mig?

Denna blogg kommer att innehålla för många tråkigt innehåll men låt då bli att läsa. Jag kommer skriva utan krussiduller om allt mellan himmel och jord.

Jag  har flera barn än genomsnittet men inte ett fotbolls lag så ni vet. Jag har barn med funktionsnedsättningar dock inte fysiska utan neuropsykiska. Mina dagar är nästan helt styrda av rutiner och jag har god framförhållning och planering. Till saken hör även att jag själv har en psykiskfunktionsnedsättning, men den hindrar mig inte från att jobba heltid plus att jag tar hand om hem , familj och djur. Visst finns det dagar då jag tror jag ska gå under men jag reser mig starkare för varje fall. Lever inte ensam men ändå ensam, svårt att förklara. Har några få vänner som förstår att mitt liv styrs av mina barns fuktionsnedsättning och dom accepterar oss som vi är. Den enda stunden jag har i lugn och ro är när barnen ( bara ena barnet dock just nu) går i skolan. På den stunden ska jag även hinna dammsuga och fixa sånt som låter då mini och skruttan är ljudkänsliga. Skruttan har varit hemma i snart 3 veckor med sjukskrivning och jag är hemma och vårdar henne. Låter nog knasigt men så är det. Under dessa veckor har jag börjat göra redig husmanskost till middag vilket tjejerna uppskattat nå väldans, mini har dock svårt med vissa måltider då hon inte kunnat se allt som är i maten och då äter hon ej heller. Har mer och mer insett att jag inte kommer klara av att jobba heltid (fattar inte hur jag orkat alla dessa år) och även sköta allt som jag gör, vet inte hur jag ska få till detta. Man måste ju sova ibland också eller hur? Folk muttrade när jag jobbade att du måste ju sova, visst men när? Prova gå i mina skor 1 vecka och talaom för mig när jag ska hinna sova. Mina dagar ser i stort sett lika ut jämnt. Tex, jobba natt, hem ut med hunden och förhoppningsvis är barnen i skolan. Sova ett par timmar, upp dammsuga ta reda på kattlådor, förbereda mellis tills barnen kommer hem, ut med hunden , tvätta , plocka, städa, ev möten eller läkarbesök och liknande, laga middag, börja med kvällsrutinerna vid 18, ut med hunden, mediciner, få barn i duschen, fixa kläder, kolla möten, fixa med kattlådor, iväg och jobba mm. Sen finns det massa mer som händer också men orkar inte rada upp precis allt. Jag skulle behöva vara hemma på heltid men man kan inte leva på luft som sagt. Nej nu ska jag ta fram dammsugaren och dammsuga innan mini kommer hem och så ska jag hinna ut med hunden innan.